Hon såg dem för sitt inre öga. Hennes klänning i grön och gul krossad sammet av medeltidssnitt. Håret färgat svart och skogsgrönt. Som en naturvarelse, otämjd bredvid hans välvårdade kostym. Yin och yang. Två motsatser med så stark attraktionskraft att den överbryggade alla hinder. Han skulle viska i hennes öra hur mycket han älskade henne. Han skulle kyssa henne i halsgropen. Fotograferingen skulle vara en blandning av seriositet och bus. Hon föreställde sig allt. Gästerna, platsen, vädret. Hon berättade för honom och han nickade men sa att han inte trodde på giftermål. För henne var det okej. De behövde inte gifta sig, det var inte det viktigaste. Det viktigaste var känslan av kärlek som sade henne att banden dem emellan var starka nog. Att de delade lust och nöd redan. Inte en ring på fingret.
Månader blev till år och till slut gick han. Kvar stod hon med drömmen, levande inuti. För evigt fjättrad till den.
söndag 27 december 2009
tisdag 15 december 2009
Ensam kvar
Medan hon var upptagen med att älska
Gled han längre och längre bort
Ur hans hjärta
Bort från hans kärlek
Försvann hon
Stod hon ensam kvar
Med en känsla av att inte ha tagit tillfället i akt
Och gett honom mer
Gled han längre och längre bort
Ur hans hjärta
Bort från hans kärlek
Försvann hon
Stod hon ensam kvar
Med en känsla av att inte ha tagit tillfället i akt
Och gett honom mer
lördag 12 december 2009
Bakom en liten tuva
När jag lämnade honom på myren syntes bara en hatt och förutom myggens surrande var det bara kippandet av hans gummistövlar jag hörde. Trött på att plocka hjortron skulle jag undersöka det där blåbärsstället jag sett från bilen på väg upp på berget. På andra sidan bäcken i sluttningen såg det ut att finnas oändliga mängder bär.
Jag gick grusvägen ner och där kyrkstigens stig korsade vägen låg spången över vattnet. Porten till det blå guldet. Jag var kvar på sluttningen länge. Korgen blev fullare och fullare men jag kunde inte gå därifrån. Fast i maniskt blåbärsplockande och med blicken fäst på marken blev jag kvar i den monotona lunken i slänten som började belysas med kvällssol. Till slut insåg jag att klockan måste vara jättemycket och att han förmodligen satt i bilen nu, sur som ättika för att jag inte dykt upp. Jag halvsprang tillbaka upp mot vändplanen som alltid var utgångspunkt för bärexpeditionerna. Där var han inte. Inte i bilen, inte vid bilen och inte i terrängen nära bilen. Jag gick ut på myren.
Det enda jag möttes av var små hjortronplantor utan bär. Han hade baske mig plockat vartenda litet orangefärgat välsmakande hjortron på hela myren. Jag vek av ner mot sjön, gummistövlarna sjönk djupt ner i mossan. Några fåglar pep lågt, annars var det tyst. Sjön därnere såg ut som hämtad ur en saga med en gammal eka uppdragen på myren och näckrosor på ytan. Spegelblank låg den där medan jag följde strandkanten på lite håll, längre bort från bil, vändplan och väg. Jag ville inte ropa på honom, det skulle bryta förtrollningen i den underbara sommarkvällen.
Till slut, på västra sidan av sjön där myren gick runt såg jag den välbekanta hatten och en rumpa sticka upp bakom en liten tuva. Hittad. Det var som att se mig i spegeln när han vände upp ansiktet och sa "Hjälp mig att plocka, det är bara den här kanten kvar nu...titta vilka fiiina bär!". Bärmanin hade drabbat honom långt före mig och han hade dammsugit myren. Nu var det bara den här kanten kvar. Givetvis hjälpte jag honom att ta resten med.
Skogens guld var bärgat för i år och vi gick tillsammmans tillbaka mot bilen. Kipp kipp från gummistövlarna. Fulla bärkorgar. Far och dotter med gemensamt intresse. Sällan har jag känt mig så nära honom som då och farmors skugga vilade över oss. Det var hennes gamla hjortronställe vi besökt. Tänk om hon sett oss då och sett hur hennes plockande gick i arv.
Jag besökte myren förra sommaren. Då var hjortronsäsongen över och ängsull stod över mossan som en vit luddig matta. Minnesluckan öppnade sig. Det är i skogen jag hör hemma.
Jag gick grusvägen ner och där kyrkstigens stig korsade vägen låg spången över vattnet. Porten till det blå guldet. Jag var kvar på sluttningen länge. Korgen blev fullare och fullare men jag kunde inte gå därifrån. Fast i maniskt blåbärsplockande och med blicken fäst på marken blev jag kvar i den monotona lunken i slänten som började belysas med kvällssol. Till slut insåg jag att klockan måste vara jättemycket och att han förmodligen satt i bilen nu, sur som ättika för att jag inte dykt upp. Jag halvsprang tillbaka upp mot vändplanen som alltid var utgångspunkt för bärexpeditionerna. Där var han inte. Inte i bilen, inte vid bilen och inte i terrängen nära bilen. Jag gick ut på myren.
Det enda jag möttes av var små hjortronplantor utan bär. Han hade baske mig plockat vartenda litet orangefärgat välsmakande hjortron på hela myren. Jag vek av ner mot sjön, gummistövlarna sjönk djupt ner i mossan. Några fåglar pep lågt, annars var det tyst. Sjön därnere såg ut som hämtad ur en saga med en gammal eka uppdragen på myren och näckrosor på ytan. Spegelblank låg den där medan jag följde strandkanten på lite håll, längre bort från bil, vändplan och väg. Jag ville inte ropa på honom, det skulle bryta förtrollningen i den underbara sommarkvällen.
Till slut, på västra sidan av sjön där myren gick runt såg jag den välbekanta hatten och en rumpa sticka upp bakom en liten tuva. Hittad. Det var som att se mig i spegeln när han vände upp ansiktet och sa "Hjälp mig att plocka, det är bara den här kanten kvar nu...titta vilka fiiina bär!". Bärmanin hade drabbat honom långt före mig och han hade dammsugit myren. Nu var det bara den här kanten kvar. Givetvis hjälpte jag honom att ta resten med.
Skogens guld var bärgat för i år och vi gick tillsammmans tillbaka mot bilen. Kipp kipp från gummistövlarna. Fulla bärkorgar. Far och dotter med gemensamt intresse. Sällan har jag känt mig så nära honom som då och farmors skugga vilade över oss. Det var hennes gamla hjortronställe vi besökt. Tänk om hon sett oss då och sett hur hennes plockande gick i arv.
Jag besökte myren förra sommaren. Då var hjortronsäsongen över och ängsull stod över mossan som en vit luddig matta. Minnesluckan öppnade sig. Det är i skogen jag hör hemma.
fredag 4 december 2009
torsdag 3 december 2009
Mogadishu - Stockholm, en betraktelse
"En kraftig explosion skakade ett hotell i Mogadishu på torsdagsförmiddagen. Tidigt uppgavs regeringen vara måltavlan. Ett fyrtiotal skadades och tre ministrar finns bland de minst nitton döda." (DN 2009-12-03)
Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig kaoset, villervallan utanför hotellet. Människor som blöder och skriker. Tre ministrar döda. Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig skräcken för nya attentat. Tänk dig oron, vreden, sorgen och kärleken till ett land. Tänk dig att du lever i en krigszon. Ett människoliv är inte värt mycket. Tänk dig kampen för överlevnad för dig och din familj. Laglöst territorium.
Att leva i en demokrati tror jag får oss att ta på skygglapparna. Anna Lindh var en minister och hennes död träffade de flesta av oss som ett basebollträ i magen. Kloff. Det kunde hända här också. Det där är ju så långt bort och de har krigat så länge. Vi har det ju bra här. Ett spektakulärt rån får tio sidor i kvällspressen. Ett barn som dör, mördas, får nyhetsreportrarnas odelade uppmärksamhet i veckor. Hur många barn dör varje dag i Somalia? Hur många tvingas bli barnsoldater mot sin vilja?
Jag säger inte att det är fel. Jag är glad att mordet på ett barn är något spektakulärt och att ministrar i de allra flesta fallen överlever. Min önskan är bara att det gällde överallt.
Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig kaoset, villervallan utanför hotellet. Människor som blöder och skriker. Tre ministrar döda. Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig skräcken för nya attentat. Tänk dig oron, vreden, sorgen och kärleken till ett land. Tänk dig att du lever i en krigszon. Ett människoliv är inte värt mycket. Tänk dig kampen för överlevnad för dig och din familj. Laglöst territorium.
Att leva i en demokrati tror jag får oss att ta på skygglapparna. Anna Lindh var en minister och hennes död träffade de flesta av oss som ett basebollträ i magen. Kloff. Det kunde hända här också. Det där är ju så långt bort och de har krigat så länge. Vi har det ju bra här. Ett spektakulärt rån får tio sidor i kvällspressen. Ett barn som dör, mördas, får nyhetsreportrarnas odelade uppmärksamhet i veckor. Hur många barn dör varje dag i Somalia? Hur många tvingas bli barnsoldater mot sin vilja?
Jag säger inte att det är fel. Jag är glad att mordet på ett barn är något spektakulärt och att ministrar i de allra flesta fallen överlever. Min önskan är bara att det gällde överallt.
onsdag 2 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)