Om att veta

Hon ökade takten. Tjipp, tjipp över sankmarken, dunk dunk dunk på stenhällen under tallarna, rassel genom blåbärsriset längre ner i skogslandskapet. Den orange-vita skärmen, angivelse "sänkan", där! Till hälften dold av en yvig gran. Fort iväg nu, bara sista sträckan mot målet kvar. Inom sig visste hon att det skulle gå vägen. Om hon bara orkade hålla tempot. Då kom flowet, precis i rätt tid. Benen kändes lätta, hon flög fram mot den öppna ytan några hundra meter bort. Hon kunde höra högtalarnas utrop vid målet. Inga ord än, bara brus. Hon stängde av. Allt försvann utom hon själv och skogen. Hopp över gren, undvika rullgruset och andas andas. Träden glesnade och bara ängen stod mellan henne och slutet på tävlingen. Glädjen tog form inuti henne, en känsla att spara till tråkiga träningar och motgångar. Ingen hade varit lika snabb som hon idag. Hon hade ägt loppet från början till slut och sprungit ifrån konkurrenterna. Publikens jubel, urskiljandet av sitt namn i högtalarna, leendet som spred sig i ansiktet. Den gamla drömmen att vinna 5-dagars blev sann i samma sekund som hon korsade mållinjen, saktade in och flämtande lade sig i en lycklig hög i leran.

Trollkarlen

Redigerad version längre ner i kommentarslistan!

Han var alltid mån om att mamma eller hans fru skulle vara med när vi träffades för han ville inte bli anklagad för att vara en ful gubbe. De var så spännande, det ungerska paret längst ner i vår trappuppgång. I förrådet utanför deras dörr bodde en gigantisk vit kanin och ett gäng duvor. Deras artistnamn stod skrivet ovanför efternamnet på brevinkastet. "Les Isztvanffys" i snirklig stil. Isztvan var trollkarl. En riktig sådan, med djup röst, utpräglade ansiktsdrag och skrattrynkor som ofta dök upp samtidigt som ett bullrande skratt. Deras grå jako var alltid lös i lägenheten och pratade och skrek om vartannat. När jag var riktigt liten hade de vita pudlar. Allt var med från den cirkusvärld de lämnat bakom sig i och med flytten till Sverige. Jag ville lära mig allt och Isztvan var en tålmodig mästare. Han visade hur man knöt knutar som löste upp sig själva, hur man med lite fingerfärdighet kunde gömma undan saker och få publiken att tro att de försvunnit och hur man trollade fram saker ur folks öron. Jag tittade storögt och sög in allt jag kunde. Grannarnas spännande förflutna väckte nyfikenhet och regelbundet visade Isztvan mig nya trick.

På äldre dagar möttes vi i trappuppgången. Jag som ung kvinna och han som åldrande man. Vi pratade med värme och han gav mig alltid vänliga komplimanger, en riktig gentleman. När jag fick veta att han avlidit och pratade med hans fru kom tårarna. Han betydde mycket för en lite utstött flickas fantasi och livsglädje. Magin han visade låg egentligen i bemötandet av ett barn, inte i hans trollkarlshänder.

Skattkarta - haiku

vilse bland tankar
skattkartan till inre guld
så svår att tyda