Att förlora det dyrbaraste

Hon hade känt något i luften. En vibb om att allt kanske inte var så bra. Ändå blev hon chockad när han sa det rakt ut den där kvällen. "Jag älskar inte dig längre". Hon sjönk ihop i en hög vid hans fötter. Brast i tårar. Hur kunde han på bara några dagar komma på att sex års förhållande var till ända. Hon spelade stark, fast det enda hon ville göra var att krypa upp i hans famn, känna hans armar runt sin kropp, höra honom viska ord i hennes öra som bara var menade till henne. Tillintetgjord vädjade hon till honom att tänka efter. Men han hade redan bestämt sig. Deras tid var ute. Hon hade förlorat det dyrbaraste hon någonsin skulle kunna få. Kärleken och sin bästa vän.

Såren inom henne var ännu oläkta. Minnen från åren med sprit och vuxenfylla som senare förbyttes mot egen verklighetsflykt. I åratal hade hon vänt firandet av högtider ryggen och ersatt det med ensamhet framför datorn. Tillsammans med andra vilsna själar hade hon undkommit de obligatoriska danserna runt midsommarstången, julluncherna och påskmiddagarna i en virtuell verklighet där de gemensamt kunde spy galla över de andra. Firarna. De som levde vanliga liv i vanliga familjer med vanliga traditioner. Hon hade gömt sig bakom skärmen i ett försök att fly verkligheten. Men en sak hade hon alltid gjort. Liksom i smyg, varje midsommarnatt hade hon plockat sju sorters blommor och lagt under kudden. Ett desperat försök att sia om framtiden. Hon hade aldrig drömt om någon, det var inte det viktiga. Det som spelade roll var att det var hennes egen tradition. Något som inte hade tagits ifrån henne. Något hon själv hade valt att bevara från barnsben. Ett sätt att ha kvar en liten liten bit av gemenskapen med livet alla andra levde. Ett ankare i kaosvärlden.