Bakom en liten tuva

När jag lämnade honom på myren syntes bara en hatt och förutom myggens surrande var det bara kippandet av hans gummistövlar jag hörde. Trött på att plocka hjortron skulle jag undersöka det där blåbärsstället jag sett från bilen på väg upp på berget. På andra sidan bäcken i sluttningen såg det ut att finnas oändliga mängder bär.

Jag gick grusvägen ner och där kyrkstigens stig korsade vägen låg spången över vattnet. Porten till det blå guldet. Jag var kvar på sluttningen länge. Korgen blev fullare och fullare men jag kunde inte gå därifrån. Fast i maniskt blåbärsplockande och med blicken fäst på marken blev jag kvar i den monotona lunken i slänten som började belysas med kvällssol. Till slut insåg jag att klockan måste vara jättemycket och att han förmodligen satt i bilen nu, sur som ättika för att jag inte dykt upp. Jag halvsprang tillbaka upp mot vändplanen som alltid var utgångspunkt för bärexpeditionerna. Där var han inte. Inte i bilen, inte vid bilen och inte i terrängen nära bilen. Jag gick ut på myren.

Det enda jag möttes av var små hjortronplantor utan bär. Han hade baske mig plockat vartenda litet orangefärgat välsmakande hjortron på hela myren. Jag vek av ner mot sjön, gummistövlarna sjönk djupt ner i mossan. Några fåglar pep lågt, annars var det tyst. Sjön därnere såg ut som hämtad ur en saga med en gammal eka uppdragen på myren och näckrosor på ytan. Spegelblank låg den där medan jag följde strandkanten på lite håll, längre bort från bil, vändplan och väg. Jag ville inte ropa på honom, det skulle bryta förtrollningen i den underbara sommarkvällen.

Till slut, på västra sidan av sjön där myren gick runt såg jag den välbekanta hatten och en rumpa sticka upp bakom en liten tuva. Hittad. Det var som att se mig i spegeln när han vände upp ansiktet och sa "Hjälp mig att plocka, det är bara den här kanten kvar nu...titta vilka fiiina bär!". Bärmanin hade drabbat honom långt före mig och han hade dammsugit myren. Nu var det bara den här kanten kvar. Givetvis hjälpte jag honom att ta resten med.

Skogens guld var bärgat för i år och vi gick tillsammmans tillbaka mot bilen. Kipp kipp från gummistövlarna. Fulla bärkorgar. Far och dotter med gemensamt intresse. Sällan har jag känt mig så nära honom som då och farmors skugga vilade över oss. Det var hennes gamla hjortronställe vi besökt. Tänk om hon sett oss då och sett hur hennes plockande gick i arv.

Jag besökte myren förra sommaren. Då var hjortronsäsongen över och ängsull stod över mossan som en vit luddig matta. Minnesluckan öppnade sig. Det är i skogen jag hör hemma.