Mitt i prick

mitt i rektorns flint
triumferande gallskrik
barn på flykt i snön

Se upp!

akta dig
låt dem inte komma nära
en dag går de igen
när de inte orkar med dig
när de inte vill se mer
när deras rädslor blir för stora
akta dig
för att dela med dig av ditt liv
en dag står du ensam
när de inte står pall
när de inte kan förstå
när deras hopp dör ut
liksom ditt

Ord är allt!

flyktig tanke blir till
i ord på vitt papper
i tidningsmarginal
på servett
via rasslande tangenter
hastigt nedklottrad
synliggjord
är den plötsligt verklig

I mitt kök har jag en tråkig kakelvägg, sådär som de flesta kök av äldre modell har. Jag har länge velat skriva där, eller måla, eller klippa ut i decoplast: "Ord är allt!"

Det är verkligen så jag känner. Ord är allt. Utan det skrivna ordet skulle jag antagligen inte ha levt idag. Innan jag lärde mig tala med andra människor var det allt jag hade, allt jag ville ha, allt jag kunde ha och det enda sätt jag kunde uttrycka mig på.

Egentligen

Egentligen skulle hon kunna göra vad som helst. Hela världen öppen för henne, liggandes, väntandes, bidandes sin tid. Hon skulle kunna skida över Nordpolen, bestiga Mount Everest, gå runt jorden. Hon skulle kunna lära sig kinesiska, virka ett lapptäcke, ha ett fadderbarn eller åka med Rosa Bussarna genom Afrika.

Utanför fönstret låg rimfrosten som ett täcke över allt växande, liksom speglande hennes inre. Något som täckte alla drömmar, all utveckling och allt hopp om värme. Hon suckade.

Egentligen skulle hon kunna göra bättre val för sig själv. Såna som ledde i rätt riktning, mot livet istället för från det. Hon skulle kunna lämna honom, skaffa en egen liten lägenhet och inreda den med färg och växter i överflöd. Något annat än den sterila omgivning han ville ha. Hon skulle kunna spela sin egen musik högt och skratta högt åt Larsonserierna i albumet.

Egentligen kunde hon göra vad hon ville. Hon vickade på stekpannan så köttbullarna rullade lite. Hällde i makaronerna i kastrullen och rörde omsorgsfullt runt så de inte skulle fastna. Övade på leendet hon skulle ge honom när han kom hem. Ögonen blanka av tårar när hon insåg att hemmets fängelse var hennes eget val.

Vaknade nyss och detta var min dröm

I drömmen var flickan ung. Kanske fjorton år. Hon gjorde allt hon som vuxen och äldre tonåring misshandlat sig själv med. Hon skrek, tog droger, överdoserade läkemedel, hatade och verkligen levde ut sina starka känslor på olika sätt. I drömmen fanns människor som stod pall. Som satte gränser och som fanns kvar genom kriserna. Vuxna människor som tolkade hennes signaler som ett rop, ett vrål, ett isande gallskrik på hjälp. I drömmen kunde hon få guidning genom känslovallningarna av de runt omkring.

Det gör inget

knarr under skorna
vitt vackert väcker lycka
tåget sent igen