Automatik

hon trodde hon gått vidare
impulsen att kyssa honom i halsgropen
när de hejhejkramas
handen som far ut för att stryka över håret
reflexen att lägga handen på hans ben
under filmmyset i soffan
allt det är försvunnet
hon trodde att hon gått vidare
tills hennes vänner vänligt påpekade
att hon fortfarande säger "vi"

En timme jag gärna förlorade

När jag förlorade mig i dig
I dina ögons bråddjup
I dina kyssars sötma
Försvann tiden och allt runt omkring
Kvar var bara du och jag
Sommarnattens magi
Värmen från din hud
Och en doft av skog i mitt hår

En annan värld - om en bro

Hennes bild hängde i korridoren. Det var en tolkning av den japanska bron i Monets trädgård. En höstbild med suddiga konturer på nära håll, men gick man en bit ifrån framträdde bilden tydligt. Målningen gav henne en femma i bild, mer än hon någonsin hoppats på. Eller egentligen var det hela arbetet, handskrivet med lutande gammaldags skrivstil om den franska impressionistens liv och konstnärskarriär, som fick högsta betyg. Det var viktigt att kunna måla, kanske viktigast av allt. Bild och idrott skulle man vara bra i för att vinna klasskamraternas beundran. Hon som i vanliga fall var bäst i de teoretiska ämnena och sågs som en plugghäst hade tagit några viktiga poäng i den ständigt pågående kampen om popularitet. Hon hade byggt en spång över det milsvida vatten som delade upp klassen i inne och ute.

Lat haiku

på rygg i gräset
svalföräldrar flyger högt
en smak av smultron

Flit

Det var inte med flit
Men
När tårdimman skingrades
Låg allt i ruiner
Raserade drömmar
Slickades av lågorna
När allt hopp för länge sedan blivit till aska
Vände hon sig om och gick

Ofrivillig avhållsamhet

Ett år sen nu.
Jag kan ännu utan större fantasi känna dina händer på min kropp.
De som kände varenda vrå, vartenda hudparti.
De som framkallade rysningar av välbehag.
Ett år sen nu.
Sen dina andetag mot min hals.
Sen ditt hjärta bultade så hårt att det syntes under bröstkorgen.
Hur jag än försöker kan jag inte glömma.
Hur vi somnade utmattade, jag på ditt bröst, du med armen runt mig.
Tryggheten och kärleken.
Aldrig mer?
Aldrig mer.

Haiku - oförmögen

lyckliga leenden
oförmögna att blunda
ljuset är åter

Kultur

De två äldre damerna tisslade med varandra. Objektet för deras intresse gled ombord på pendeltåget. Han hade byxor med grenen nere vid vaderna, svart hår med ilsket röda dreads och en stor säckig luvtröja. Till vad som såg ut att vara deras fasa styrde tonårskillen stegen rakt mot det fyrmannabås där de satt. De tystnade blixtsnabbt, den ena kvinnan rättade till en felfritt placerad basker och den andra drog som på reflex handväskan tätare intill sig och makade på strumpbyxklädda ben för att göra plats för den gänglige unge mannen. Deras nyss tydliga minspel dog. Stonefaces. De stirrade framför sig medan tåget lämnade perrongen. Musiken, någon form av dunka-dunka under dreadsen, tog över tystnaden. Killen makade sig tillrätta och drog upp ett tummat exemplar av "Brott och Straff" ur ryggsäcken som han placerat på sätet intill. Väl medveten om att han var iakttagen lutade han sig fram mot damerna och lättade på ena hörluren.

"Hey, softa, det är kultur ladies!"

Sen återgick han småleende till sin bok.

Om att plundra

Från gömstället bakom den gamla husgrunden såg hon allt. I takt med att händelserna avlöste varandra blev hon kallare och kallare. Hjärtat förvandlades till sten, slutade slå, och blodet i ådrorna frös till is. Flickan med de trassliga flätorna och den smutsiga linneklänningen bannades alltid för att hon hellre var i skogen än hjälpte till med syskonen eller hushållet. Idag hade det räddat hennes liv.

Hon hade sett hur de bundits fast, hela familjen och grannarna bredvid. Rövarna hade spottat på dem, dragit in de äldre flickorna och kvinnfolket i ladan. Av skriken att döma hade inget trevligt skett där inne, men exakt vad var hon osäker på. De kom ut igen med sönderrivna kläder och halm i håret. Bands igen. Under tiden hade alla dyrbarare ägodelar och djuren samlats ihop. Och sedan elden. Alla hus brändes upp och människorna med dem. De stacks med svärd och kastades sedan på lågorna. Skratt och stoj fick det absurda i situationen att växa ytterligare. Som en av farfars otäcka historier, fast på riktigt.

När mörkret och tystnaden endast bröts av ljusspelet och knastrandet från glöden kröp flickan fram. Hon tittade på sitt hem en sista gång, sedan vände hon det ryggen och sprang.