Om att plundra

Från gömstället bakom den gamla husgrunden såg hon allt. I takt med att händelserna avlöste varandra blev hon kallare och kallare. Hjärtat förvandlades till sten, slutade slå, och blodet i ådrorna frös till is. Flickan med de trassliga flätorna och den smutsiga linneklänningen bannades alltid för att hon hellre var i skogen än hjälpte till med syskonen eller hushållet. Idag hade det räddat hennes liv.

Hon hade sett hur de bundits fast, hela familjen och grannarna bredvid. Rövarna hade spottat på dem, dragit in de äldre flickorna och kvinnfolket i ladan. Av skriken att döma hade inget trevligt skett där inne, men exakt vad var hon osäker på. De kom ut igen med sönderrivna kläder och halm i håret. Bands igen. Under tiden hade alla dyrbarare ägodelar och djuren samlats ihop. Och sedan elden. Alla hus brändes upp och människorna med dem. De stacks med svärd och kastades sedan på lågorna. Skratt och stoj fick det absurda i situationen att växa ytterligare. Som en av farfars otäcka historier, fast på riktigt.

När mörkret och tystnaden endast bröts av ljusspelet och knastrandet från glöden kröp flickan fram. Hon tittade på sitt hem en sista gång, sedan vände hon det ryggen och sprang.