Personligt

Jag ser er framför mig. Tre unga män med breda leenden. Tre unga män med stjärnor på axlarna och smittande skratt. Tre unga män som inte längre vandrar bland oss. Micke var först att lämna livet. Ett flygplans krasch blev en tomhet, en tystnad och ett ekande varför. Marcus följde efter när hans helikopter krockade med en annan. Flygande rotorblad och en mark som närmade sig för fort blev till tårar, till ensamhet. Hur kunde det ske? Gunnar blev ihjälskjuten. Hans kropp genomborrad av afghanska kulor är en syn mitt inre öga inte vill se men inte heller kan stänga ute. Kunde det ha gått annorlunda?

Tre gånger har jag suttit och uppdaterat nyhetssidorna och sms:at kamrater i väntan på att namnen ska offentliggöras. Tre gånger har jag anat att det ska vara någon jag känner. Tre gånger har jag sett fotografier på vänner pryda tidningarnas löpsedlar och förstasidor. Den känslan slår det mesta. Jag har funderat på vad som gör det så speciellt. Kanske är det förenklingen av en hel person till ett namn, en ålder och rubriken "DÖD"? Svenska folket ägnar dessa människor några minuter av sin tid, sedan är de borta ur medvetandet. Jag möter dem fortfarande ofta i tanken. Att säga "jag tar brun, så kanske jag lär mig någonting" när jag spelar TP och får välja mellan de förhatliga bruna frågorna och något ämne jag föredrar är Mickes replik som vi alla började använda. Ser jag en islandshäst på bild eller live tänker jag på den gången Marcus och jag red i ett underbart vinterlandskap i Ånn. En Renault Twingo påminner mig om helgen Gunnar krockade med bilen och turligt nog klarade sig utan skador.

Micke, Marcus och Gunnar dog unga. Deras gemensamma drag är att de alla var glädjespridare. Var jag än mötte dem bjöd de på ett leende, några vänliga ord och skämt. De lyfte andra människor. Det kanske är det största man kan göra.

Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.