Såren inom henne var ännu oläkta. Minnen från åren med sprit och vuxenfylla som senare förbyttes mot egen verklighetsflykt. I åratal hade hon vänt firandet av högtider ryggen och ersatt det med ensamhet framför datorn. Tillsammans med andra vilsna själar hade hon undkommit de obligatoriska danserna runt midsommarstången, julluncherna och påskmiddagarna i en virtuell verklighet där de gemensamt kunde spy galla över de andra. Firarna. De som levde vanliga liv i vanliga familjer med vanliga traditioner. Hon hade gömt sig bakom skärmen i ett försök att fly verkligheten. Men en sak hade hon alltid gjort. Liksom i smyg, varje midsommarnatt hade hon plockat sju sorters blommor och lagt under kudden. Ett desperat försök att sia om framtiden. Hon hade aldrig drömt om någon, det var inte det viktiga. Det som spelade roll var att det var hennes egen tradition. Något som inte hade tagits ifrån henne. Något hon själv hade valt att bevara från barnsben. Ett sätt att ha kvar en liten liten bit av gemenskapen med livet alla andra levde. Ett ankare i kaosvärlden.