Hon såg dem för sitt inre öga. Hennes klänning i grön och gul krossad sammet av medeltidssnitt. Håret färgat svart och skogsgrönt. Som en naturvarelse, otämjd bredvid hans välvårdade kostym. Yin och yang. Två motsatser med så stark attraktionskraft att den överbryggade alla hinder. Han skulle viska i hennes öra hur mycket han älskade henne. Han skulle kyssa henne i halsgropen. Fotograferingen skulle vara en blandning av seriositet och bus. Hon föreställde sig allt. Gästerna, platsen, vädret. Hon berättade för honom och han nickade men sa att han inte trodde på giftermål. För henne var det okej. De behövde inte gifta sig, det var inte det viktigaste. Det viktigaste var känslan av kärlek som sade henne att banden dem emellan var starka nog. Att de delade lust och nöd redan. Inte en ring på fingret.
Månader blev till år och till slut gick han. Kvar stod hon med drömmen, levande inuti. För evigt fjättrad till den.
söndag 27 december 2009
tisdag 15 december 2009
Ensam kvar
Medan hon var upptagen med att älska
Gled han längre och längre bort
Ur hans hjärta
Bort från hans kärlek
Försvann hon
Stod hon ensam kvar
Med en känsla av att inte ha tagit tillfället i akt
Och gett honom mer
Gled han längre och längre bort
Ur hans hjärta
Bort från hans kärlek
Försvann hon
Stod hon ensam kvar
Med en känsla av att inte ha tagit tillfället i akt
Och gett honom mer
lördag 12 december 2009
Bakom en liten tuva
När jag lämnade honom på myren syntes bara en hatt och förutom myggens surrande var det bara kippandet av hans gummistövlar jag hörde. Trött på att plocka hjortron skulle jag undersöka det där blåbärsstället jag sett från bilen på väg upp på berget. På andra sidan bäcken i sluttningen såg det ut att finnas oändliga mängder bär.
Jag gick grusvägen ner och där kyrkstigens stig korsade vägen låg spången över vattnet. Porten till det blå guldet. Jag var kvar på sluttningen länge. Korgen blev fullare och fullare men jag kunde inte gå därifrån. Fast i maniskt blåbärsplockande och med blicken fäst på marken blev jag kvar i den monotona lunken i slänten som började belysas med kvällssol. Till slut insåg jag att klockan måste vara jättemycket och att han förmodligen satt i bilen nu, sur som ättika för att jag inte dykt upp. Jag halvsprang tillbaka upp mot vändplanen som alltid var utgångspunkt för bärexpeditionerna. Där var han inte. Inte i bilen, inte vid bilen och inte i terrängen nära bilen. Jag gick ut på myren.
Det enda jag möttes av var små hjortronplantor utan bär. Han hade baske mig plockat vartenda litet orangefärgat välsmakande hjortron på hela myren. Jag vek av ner mot sjön, gummistövlarna sjönk djupt ner i mossan. Några fåglar pep lågt, annars var det tyst. Sjön därnere såg ut som hämtad ur en saga med en gammal eka uppdragen på myren och näckrosor på ytan. Spegelblank låg den där medan jag följde strandkanten på lite håll, längre bort från bil, vändplan och väg. Jag ville inte ropa på honom, det skulle bryta förtrollningen i den underbara sommarkvällen.
Till slut, på västra sidan av sjön där myren gick runt såg jag den välbekanta hatten och en rumpa sticka upp bakom en liten tuva. Hittad. Det var som att se mig i spegeln när han vände upp ansiktet och sa "Hjälp mig att plocka, det är bara den här kanten kvar nu...titta vilka fiiina bär!". Bärmanin hade drabbat honom långt före mig och han hade dammsugit myren. Nu var det bara den här kanten kvar. Givetvis hjälpte jag honom att ta resten med.
Skogens guld var bärgat för i år och vi gick tillsammmans tillbaka mot bilen. Kipp kipp från gummistövlarna. Fulla bärkorgar. Far och dotter med gemensamt intresse. Sällan har jag känt mig så nära honom som då och farmors skugga vilade över oss. Det var hennes gamla hjortronställe vi besökt. Tänk om hon sett oss då och sett hur hennes plockande gick i arv.
Jag besökte myren förra sommaren. Då var hjortronsäsongen över och ängsull stod över mossan som en vit luddig matta. Minnesluckan öppnade sig. Det är i skogen jag hör hemma.
Jag gick grusvägen ner och där kyrkstigens stig korsade vägen låg spången över vattnet. Porten till det blå guldet. Jag var kvar på sluttningen länge. Korgen blev fullare och fullare men jag kunde inte gå därifrån. Fast i maniskt blåbärsplockande och med blicken fäst på marken blev jag kvar i den monotona lunken i slänten som började belysas med kvällssol. Till slut insåg jag att klockan måste vara jättemycket och att han förmodligen satt i bilen nu, sur som ättika för att jag inte dykt upp. Jag halvsprang tillbaka upp mot vändplanen som alltid var utgångspunkt för bärexpeditionerna. Där var han inte. Inte i bilen, inte vid bilen och inte i terrängen nära bilen. Jag gick ut på myren.
Det enda jag möttes av var små hjortronplantor utan bär. Han hade baske mig plockat vartenda litet orangefärgat välsmakande hjortron på hela myren. Jag vek av ner mot sjön, gummistövlarna sjönk djupt ner i mossan. Några fåglar pep lågt, annars var det tyst. Sjön därnere såg ut som hämtad ur en saga med en gammal eka uppdragen på myren och näckrosor på ytan. Spegelblank låg den där medan jag följde strandkanten på lite håll, längre bort från bil, vändplan och väg. Jag ville inte ropa på honom, det skulle bryta förtrollningen i den underbara sommarkvällen.
Till slut, på västra sidan av sjön där myren gick runt såg jag den välbekanta hatten och en rumpa sticka upp bakom en liten tuva. Hittad. Det var som att se mig i spegeln när han vände upp ansiktet och sa "Hjälp mig att plocka, det är bara den här kanten kvar nu...titta vilka fiiina bär!". Bärmanin hade drabbat honom långt före mig och han hade dammsugit myren. Nu var det bara den här kanten kvar. Givetvis hjälpte jag honom att ta resten med.
Skogens guld var bärgat för i år och vi gick tillsammmans tillbaka mot bilen. Kipp kipp från gummistövlarna. Fulla bärkorgar. Far och dotter med gemensamt intresse. Sällan har jag känt mig så nära honom som då och farmors skugga vilade över oss. Det var hennes gamla hjortronställe vi besökt. Tänk om hon sett oss då och sett hur hennes plockande gick i arv.
Jag besökte myren förra sommaren. Då var hjortronsäsongen över och ängsull stod över mossan som en vit luddig matta. Minnesluckan öppnade sig. Det är i skogen jag hör hemma.
fredag 4 december 2009
torsdag 3 december 2009
Mogadishu - Stockholm, en betraktelse
"En kraftig explosion skakade ett hotell i Mogadishu på torsdagsförmiddagen. Tidigt uppgavs regeringen vara måltavlan. Ett fyrtiotal skadades och tre ministrar finns bland de minst nitton döda." (DN 2009-12-03)
Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig kaoset, villervallan utanför hotellet. Människor som blöder och skriker. Tre ministrar döda. Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig skräcken för nya attentat. Tänk dig oron, vreden, sorgen och kärleken till ett land. Tänk dig att du lever i en krigszon. Ett människoliv är inte värt mycket. Tänk dig kampen för överlevnad för dig och din familj. Laglöst territorium.
Att leva i en demokrati tror jag får oss att ta på skygglapparna. Anna Lindh var en minister och hennes död träffade de flesta av oss som ett basebollträ i magen. Kloff. Det kunde hända här också. Det där är ju så långt bort och de har krigat så länge. Vi har det ju bra här. Ett spektakulärt rån får tio sidor i kvällspressen. Ett barn som dör, mördas, får nyhetsreportrarnas odelade uppmärksamhet i veckor. Hur många barn dör varje dag i Somalia? Hur många tvingas bli barnsoldater mot sin vilja?
Jag säger inte att det är fel. Jag är glad att mordet på ett barn är något spektakulärt och att ministrar i de allra flesta fallen överlever. Min önskan är bara att det gällde överallt.
Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig kaoset, villervallan utanför hotellet. Människor som blöder och skriker. Tre ministrar döda. Byt ut Mogadishu mot Stockholm. Tänk dig skräcken för nya attentat. Tänk dig oron, vreden, sorgen och kärleken till ett land. Tänk dig att du lever i en krigszon. Ett människoliv är inte värt mycket. Tänk dig kampen för överlevnad för dig och din familj. Laglöst territorium.
Att leva i en demokrati tror jag får oss att ta på skygglapparna. Anna Lindh var en minister och hennes död träffade de flesta av oss som ett basebollträ i magen. Kloff. Det kunde hända här också. Det där är ju så långt bort och de har krigat så länge. Vi har det ju bra här. Ett spektakulärt rån får tio sidor i kvällspressen. Ett barn som dör, mördas, får nyhetsreportrarnas odelade uppmärksamhet i veckor. Hur många barn dör varje dag i Somalia? Hur många tvingas bli barnsoldater mot sin vilja?
Jag säger inte att det är fel. Jag är glad att mordet på ett barn är något spektakulärt och att ministrar i de allra flesta fallen överlever. Min önskan är bara att det gällde överallt.
onsdag 2 december 2009
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
En förstaadventskväll kanske borde innehålla doften av nybakade pepparkakor och lussekatter, stjärnor och ljusstakar men jag är inte mycket för något av det där. Pepparkakorna blir lätt brända, lussekatterna torra och tråkiga och stjärnor och ljusstakar i väntan på Jesu födelse känns förljuget för en ateist. Jag kan inte hjälpa det, jag tror helt enkelt inte. Jag försökte under många år att hitta min tro inom kristendomen men det gick inte. Hur jag än vände och vred på det fanns det luckor som inte gick att fylla med någon lämplig förklaring. Trots att mina bästa vänner var präster kunde jag helt enkelt inte tro, även om jag försökte.
När jag träffade A fick jag ord på det jag trodde på. Humanism. En tro på lika värde för alla människor, en tro på likabehandling och människokärlek över alla gränser. Jag växte i min ateism och istället ökade tron på min egen förmåga att påverka mitt liv. En resa jag påbörjade för flera år sedan och ännu inte har avslutat. Att inse att man faktiskt kan göra nästan vad man vill är befriande och inspirerande. Skrämmande också, för plötsligt öppnas alla dörrar på vid gavel och allt rinner in i en som ett flöde av idéer och tankar. Vad ska man välja?
Om alla dagens goda ting skulle vara tre består de (utan inbördes rangordning) av:
1. En mountainbikecykeltur i ruskvädret
2. 13 timmars ostörd sömn
3. En mamma som efter besök på akuten visade sig vara utom fara för misstänkt blodpropp
Men egentligen är de många fler. Höstlövens doft på regnvåt mark. Andhämtningen i den långa uppförsbacken vid bommen. Tröttheten i musklerna. Viljan att fortsätta. Lugnet inombords. En morotslimpmacka med färskost och hemodlad tomat. Små glimtar av goda ting i tillvaron som man kanske inte lägger märke till om man inte under lång tid hemsökts av ångest och panik inför varandet. Glimtar av liv.
När jag träffade A fick jag ord på det jag trodde på. Humanism. En tro på lika värde för alla människor, en tro på likabehandling och människokärlek över alla gränser. Jag växte i min ateism och istället ökade tron på min egen förmåga att påverka mitt liv. En resa jag påbörjade för flera år sedan och ännu inte har avslutat. Att inse att man faktiskt kan göra nästan vad man vill är befriande och inspirerande. Skrämmande också, för plötsligt öppnas alla dörrar på vid gavel och allt rinner in i en som ett flöde av idéer och tankar. Vad ska man välja?
Om alla dagens goda ting skulle vara tre består de (utan inbördes rangordning) av:
1. En mountainbikecykeltur i ruskvädret
2. 13 timmars ostörd sömn
3. En mamma som efter besök på akuten visade sig vara utom fara för misstänkt blodpropp
Men egentligen är de många fler. Höstlövens doft på regnvåt mark. Andhämtningen i den långa uppförsbacken vid bommen. Tröttheten i musklerna. Viljan att fortsätta. Lugnet inombords. En morotslimpmacka med färskost och hemodlad tomat. Små glimtar av goda ting i tillvaron som man kanske inte lägger märke till om man inte under lång tid hemsökts av ångest och panik inför varandet. Glimtar av liv.
lördag 21 november 2009
Haikuinspirerad svit om att falla
tillit skapar mod
när barnet släpper taget
faller det inte
trygghet skapar kraft
att utforska sin omvärld
step by step by step
någon finns nära
vakar och parerar milt
bomullskram skyddar
i den perfekta av världar
när barnet släpper taget
faller det inte
trygghet skapar kraft
att utforska sin omvärld
step by step by step
någon finns nära
vakar och parerar milt
bomullskram skyddar
i den perfekta av världar
fredag 20 november 2009
Fly
Kom inte nära!
Rör inte vid min hud, du fräts sönder!
Vistas inte i min åsyn, mina blickar bränner sönder dig!
Kom inte nära!
Kom inte nära!
Du kommer att ångra dig när du märker hur underlig jag är.
Du kommer att lämna mig och jag klarar inte det.
Kom inte nära!
Trots en krypande längtan under mitt skinn bestämmer jag mig för,
gör jag valet,
att fly undan er andra.
Skyddet.
Rör inte vid min hud, du fräts sönder!
Vistas inte i min åsyn, mina blickar bränner sönder dig!
Kom inte nära!
Kom inte nära!
Du kommer att ångra dig när du märker hur underlig jag är.
Du kommer att lämna mig och jag klarar inte det.
Kom inte nära!
Trots en krypande längtan under mitt skinn bestämmer jag mig för,
gör jag valet,
att fly undan er andra.
Skyddet.
lördag 14 november 2009
Hel
När han lade armen om mig, viskade i mitt öra att jag var den vackraste.
När vi omslöt varandra i en omfamning, kärlek byttes mot kärlek.
När vi kysstes vid vattnet under månen.
När vi lagade mat och skvätte vatten på varandra.
När jag strök med handen över hans hud.
Då kunde ingen bli helare.
När vi omslöt varandra i en omfamning, kärlek byttes mot kärlek.
När vi kysstes vid vattnet under månen.
När vi lagade mat och skvätte vatten på varandra.
När jag strök med handen över hans hud.
Då kunde ingen bli helare.
fredag 13 november 2009
En dag som alla andra
En kväll som alla andra. Gråmulen, kall, ensam. Hon andades in. Ingen speciell doft mötte hennes luktbulbs receptorer. Tomt. Varför lovade hon att följa med ut. Helst ville hon bara sitta framför datorskärmen och insupa andra människors liv. Sitt eget orkade hon inte med. Hon blundade hårt, som för att få verkligheten att försvinna. Det hjälpte inte. Medvetet undvek hon att möta sin egen blick i spegeln när hon tog sig ut i badrummet. Håglöst hålögd.
In i duschen. Torka håret. In bakom muren av rosiga kinder, röda läppar och långa mörka ögonfransar. Spillror av den hon var en gång. En gång före den där dagen då allt förändrades. Hon brukade svara att hon inte var bitter, att hon bara haft otur, att alla får sin beskärda del av elände i livet. Inuti skrek hon efter kärlek, efter sin gamla kropp och efter att någon gång kunna vara utan den personliga assistenten som följde henne som en skugga. Hennes armar och ben. Den som gjorde en fasad möjlig. Han med kvällsskiftet var snäll. Aldrig i vägen, lyhörd, försiktig och hade alltid ett leende att bjuda på. Tänk om… Nej. Varför ens drömma.
Hon ansåg sig inte vara skrockfull, men fredagen den 13:e 2006 förändrades hennes liv totalt. Hon körde rattfull av vägen, touchade en liten flicka som klarade sig utan en skråma, själv dundrade hon rakt in i ett träd som föll över bilen. Allt för att hennes dåvarande sambo gjort slut. Straffet blev det här. Ut med sina vänner, de dansandes, hon sittande i en rullstol med en skugga bakom. Nuförtiden lades inga nycklar på bordet, inga speglar krossades och svarta katter oskyldigt spatserandes spottades det efter.
In i duschen. Torka håret. In bakom muren av rosiga kinder, röda läppar och långa mörka ögonfransar. Spillror av den hon var en gång. En gång före den där dagen då allt förändrades. Hon brukade svara att hon inte var bitter, att hon bara haft otur, att alla får sin beskärda del av elände i livet. Inuti skrek hon efter kärlek, efter sin gamla kropp och efter att någon gång kunna vara utan den personliga assistenten som följde henne som en skugga. Hennes armar och ben. Den som gjorde en fasad möjlig. Han med kvällsskiftet var snäll. Aldrig i vägen, lyhörd, försiktig och hade alltid ett leende att bjuda på. Tänk om… Nej. Varför ens drömma.
Hon ansåg sig inte vara skrockfull, men fredagen den 13:e 2006 förändrades hennes liv totalt. Hon körde rattfull av vägen, touchade en liten flicka som klarade sig utan en skråma, själv dundrade hon rakt in i ett träd som föll över bilen. Allt för att hennes dåvarande sambo gjort slut. Straffet blev det här. Ut med sina vänner, de dansandes, hon sittande i en rullstol med en skugga bakom. Nuförtiden lades inga nycklar på bordet, inga speglar krossades och svarta katter oskyldigt spatserandes spottades det efter.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)