En kväll som alla andra. Gråmulen, kall, ensam. Hon andades in. Ingen speciell doft mötte hennes luktbulbs receptorer. Tomt. Varför lovade hon att följa med ut. Helst ville hon bara sitta framför datorskärmen och insupa andra människors liv. Sitt eget orkade hon inte med. Hon blundade hårt, som för att få verkligheten att försvinna. Det hjälpte inte. Medvetet undvek hon att möta sin egen blick i spegeln när hon tog sig ut i badrummet. Håglöst hålögd.
In i duschen. Torka håret. In bakom muren av rosiga kinder, röda läppar och långa mörka ögonfransar. Spillror av den hon var en gång. En gång före den där dagen då allt förändrades. Hon brukade svara att hon inte var bitter, att hon bara haft otur, att alla får sin beskärda del av elände i livet. Inuti skrek hon efter kärlek, efter sin gamla kropp och efter att någon gång kunna vara utan den personliga assistenten som följde henne som en skugga. Hennes armar och ben. Den som gjorde en fasad möjlig. Han med kvällsskiftet var snäll. Aldrig i vägen, lyhörd, försiktig och hade alltid ett leende att bjuda på. Tänk om… Nej. Varför ens drömma.
Hon ansåg sig inte vara skrockfull, men fredagen den 13:e 2006 förändrades hennes liv totalt. Hon körde rattfull av vägen, touchade en liten flicka som klarade sig utan en skråma, själv dundrade hon rakt in i ett träd som föll över bilen. Allt för att hennes dåvarande sambo gjort slut. Straffet blev det här. Ut med sina vänner, de dansandes, hon sittande i en rullstol med en skugga bakom. Nuförtiden lades inga nycklar på bordet, inga speglar krossades och svarta katter oskyldigt spatserandes spottades det efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar