En förstaadventskväll kanske borde innehålla doften av nybakade pepparkakor och lussekatter, stjärnor och ljusstakar men jag är inte mycket för något av det där. Pepparkakorna blir lätt brända, lussekatterna torra och tråkiga och stjärnor och ljusstakar i väntan på Jesu födelse känns förljuget för en ateist. Jag kan inte hjälpa det, jag tror helt enkelt inte. Jag försökte under många år att hitta min tro inom kristendomen men det gick inte. Hur jag än vände och vred på det fanns det luckor som inte gick att fylla med någon lämplig förklaring. Trots att mina bästa vänner var präster kunde jag helt enkelt inte tro, även om jag försökte.
När jag träffade A fick jag ord på det jag trodde på. Humanism. En tro på lika värde för alla människor, en tro på likabehandling och människokärlek över alla gränser. Jag växte i min ateism och istället ökade tron på min egen förmåga att påverka mitt liv. En resa jag påbörjade för flera år sedan och ännu inte har avslutat. Att inse att man faktiskt kan göra nästan vad man vill är befriande och inspirerande. Skrämmande också, för plötsligt öppnas alla dörrar på vid gavel och allt rinner in i en som ett flöde av idéer och tankar. Vad ska man välja?
Om alla dagens goda ting skulle vara tre består de (utan inbördes rangordning) av:
1. En mountainbikecykeltur i ruskvädret
2. 13 timmars ostörd sömn
3. En mamma som efter besök på akuten visade sig vara utom fara för misstänkt blodpropp
Men egentligen är de många fler. Höstlövens doft på regnvåt mark. Andhämtningen i den långa uppförsbacken vid bommen. Tröttheten i musklerna. Viljan att fortsätta. Lugnet inombords. En morotslimpmacka med färskost och hemodlad tomat. Små glimtar av goda ting i tillvaron som man kanske inte lägger märke till om man inte under lång tid hemsökts av ångest och panik inför varandet. Glimtar av liv.
Jag fastnar för din syn på tron i texten. Alla människor har nog ett behov av att tro på någonting som är större än de själva. De som inte orkar tar till en färdig tro tex i form av kristendomen, de som orkar gå vidare och fundera själva hittar kanske, men inte nödvändigtvis, något annat. Det är väl stort nog, tycker jag, att tro på människan under dess livstid. Vad som händer därefter behöver vi ju knappast bekymra oss om här och nu.
SvaraRaderaOavsett din tro: Flyt i texten.
SvaraRaderaDet där med tro, jag har upplevt att vi är många som har svårt att utan tvekan säga att vi är ateister, även om vi innerst inne vet att vi är det. Det ligger någon sorts negativ klang över ordet ateist. Då är det lättare att säga att man tror på något, men inte vet riktigt vad. Jag liksom du har kommit över det och känner mig 100% säker på att jag tror på naturlagarna och inte på något övernaturligt. Du märker att jag är engagerad ;-).
SvaraRaderaTack så mycket för era kommentarer! Ja, tro är inte ett helt lätt ämne. Eller o-tro som det handlar om i mitt fall. Jag tror ju på en massa saker, men inte på att någon högre makt skulle ha kontrollen över mitt liv eller att den skulle döma mig för mina handlingar. Det gör jag så bra själv. För mig är livet fantastiskt som det är, jag behöver inte någon annan förklaring än den naturvetenskapliga för att känna mig trygg längre. Det är skönt.
SvaraRadera