dammlucka öppnas
minne på minne vaknar
höstluft väcker tid
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
En förstaadventskväll kanske borde innehålla doften av nybakade pepparkakor och lussekatter, stjärnor och ljusstakar men jag är inte mycket för något av det där. Pepparkakorna blir lätt brända, lussekatterna torra och tråkiga och stjärnor och ljusstakar i väntan på Jesu födelse känns förljuget för en ateist. Jag kan inte hjälpa det, jag tror helt enkelt inte. Jag försökte under många år att hitta min tro inom kristendomen men det gick inte. Hur jag än vände och vred på det fanns det luckor som inte gick att fylla med någon lämplig förklaring. Trots att mina bästa vänner var präster kunde jag helt enkelt inte tro, även om jag försökte.
När jag träffade A fick jag ord på det jag trodde på. Humanism. En tro på lika värde för alla människor, en tro på likabehandling och människokärlek över alla gränser. Jag växte i min ateism och istället ökade tron på min egen förmåga att påverka mitt liv. En resa jag påbörjade för flera år sedan och ännu inte har avslutat. Att inse att man faktiskt kan göra nästan vad man vill är befriande och inspirerande. Skrämmande också, för plötsligt öppnas alla dörrar på vid gavel och allt rinner in i en som ett flöde av idéer och tankar. Vad ska man välja?
Om alla dagens goda ting skulle vara tre består de (utan inbördes rangordning) av:
1. En mountainbikecykeltur i ruskvädret
2. 13 timmars ostörd sömn
3. En mamma som efter besök på akuten visade sig vara utom fara för misstänkt blodpropp
Men egentligen är de många fler. Höstlövens doft på regnvåt mark. Andhämtningen i den långa uppförsbacken vid bommen. Tröttheten i musklerna. Viljan att fortsätta. Lugnet inombords. En morotslimpmacka med färskost och hemodlad tomat. Små glimtar av goda ting i tillvaron som man kanske inte lägger märke till om man inte under lång tid hemsökts av ångest och panik inför varandet. Glimtar av liv.
När jag träffade A fick jag ord på det jag trodde på. Humanism. En tro på lika värde för alla människor, en tro på likabehandling och människokärlek över alla gränser. Jag växte i min ateism och istället ökade tron på min egen förmåga att påverka mitt liv. En resa jag påbörjade för flera år sedan och ännu inte har avslutat. Att inse att man faktiskt kan göra nästan vad man vill är befriande och inspirerande. Skrämmande också, för plötsligt öppnas alla dörrar på vid gavel och allt rinner in i en som ett flöde av idéer och tankar. Vad ska man välja?
Om alla dagens goda ting skulle vara tre består de (utan inbördes rangordning) av:
1. En mountainbikecykeltur i ruskvädret
2. 13 timmars ostörd sömn
3. En mamma som efter besök på akuten visade sig vara utom fara för misstänkt blodpropp
Men egentligen är de många fler. Höstlövens doft på regnvåt mark. Andhämtningen i den långa uppförsbacken vid bommen. Tröttheten i musklerna. Viljan att fortsätta. Lugnet inombords. En morotslimpmacka med färskost och hemodlad tomat. Små glimtar av goda ting i tillvaron som man kanske inte lägger märke till om man inte under lång tid hemsökts av ångest och panik inför varandet. Glimtar av liv.
lördag 21 november 2009
Haikuinspirerad svit om att falla
tillit skapar mod
när barnet släpper taget
faller det inte
trygghet skapar kraft
att utforska sin omvärld
step by step by step
någon finns nära
vakar och parerar milt
bomullskram skyddar
i den perfekta av världar
när barnet släpper taget
faller det inte
trygghet skapar kraft
att utforska sin omvärld
step by step by step
någon finns nära
vakar och parerar milt
bomullskram skyddar
i den perfekta av världar
fredag 20 november 2009
Fly
Kom inte nära!
Rör inte vid min hud, du fräts sönder!
Vistas inte i min åsyn, mina blickar bränner sönder dig!
Kom inte nära!
Kom inte nära!
Du kommer att ångra dig när du märker hur underlig jag är.
Du kommer att lämna mig och jag klarar inte det.
Kom inte nära!
Trots en krypande längtan under mitt skinn bestämmer jag mig för,
gör jag valet,
att fly undan er andra.
Skyddet.
Rör inte vid min hud, du fräts sönder!
Vistas inte i min åsyn, mina blickar bränner sönder dig!
Kom inte nära!
Kom inte nära!
Du kommer att ångra dig när du märker hur underlig jag är.
Du kommer att lämna mig och jag klarar inte det.
Kom inte nära!
Trots en krypande längtan under mitt skinn bestämmer jag mig för,
gör jag valet,
att fly undan er andra.
Skyddet.
lördag 14 november 2009
Hel
När han lade armen om mig, viskade i mitt öra att jag var den vackraste.
När vi omslöt varandra i en omfamning, kärlek byttes mot kärlek.
När vi kysstes vid vattnet under månen.
När vi lagade mat och skvätte vatten på varandra.
När jag strök med handen över hans hud.
Då kunde ingen bli helare.
När vi omslöt varandra i en omfamning, kärlek byttes mot kärlek.
När vi kysstes vid vattnet under månen.
När vi lagade mat och skvätte vatten på varandra.
När jag strök med handen över hans hud.
Då kunde ingen bli helare.
fredag 13 november 2009
En dag som alla andra
En kväll som alla andra. Gråmulen, kall, ensam. Hon andades in. Ingen speciell doft mötte hennes luktbulbs receptorer. Tomt. Varför lovade hon att följa med ut. Helst ville hon bara sitta framför datorskärmen och insupa andra människors liv. Sitt eget orkade hon inte med. Hon blundade hårt, som för att få verkligheten att försvinna. Det hjälpte inte. Medvetet undvek hon att möta sin egen blick i spegeln när hon tog sig ut i badrummet. Håglöst hålögd.
In i duschen. Torka håret. In bakom muren av rosiga kinder, röda läppar och långa mörka ögonfransar. Spillror av den hon var en gång. En gång före den där dagen då allt förändrades. Hon brukade svara att hon inte var bitter, att hon bara haft otur, att alla får sin beskärda del av elände i livet. Inuti skrek hon efter kärlek, efter sin gamla kropp och efter att någon gång kunna vara utan den personliga assistenten som följde henne som en skugga. Hennes armar och ben. Den som gjorde en fasad möjlig. Han med kvällsskiftet var snäll. Aldrig i vägen, lyhörd, försiktig och hade alltid ett leende att bjuda på. Tänk om… Nej. Varför ens drömma.
Hon ansåg sig inte vara skrockfull, men fredagen den 13:e 2006 förändrades hennes liv totalt. Hon körde rattfull av vägen, touchade en liten flicka som klarade sig utan en skråma, själv dundrade hon rakt in i ett träd som föll över bilen. Allt för att hennes dåvarande sambo gjort slut. Straffet blev det här. Ut med sina vänner, de dansandes, hon sittande i en rullstol med en skugga bakom. Nuförtiden lades inga nycklar på bordet, inga speglar krossades och svarta katter oskyldigt spatserandes spottades det efter.
In i duschen. Torka håret. In bakom muren av rosiga kinder, röda läppar och långa mörka ögonfransar. Spillror av den hon var en gång. En gång före den där dagen då allt förändrades. Hon brukade svara att hon inte var bitter, att hon bara haft otur, att alla får sin beskärda del av elände i livet. Inuti skrek hon efter kärlek, efter sin gamla kropp och efter att någon gång kunna vara utan den personliga assistenten som följde henne som en skugga. Hennes armar och ben. Den som gjorde en fasad möjlig. Han med kvällsskiftet var snäll. Aldrig i vägen, lyhörd, försiktig och hade alltid ett leende att bjuda på. Tänk om… Nej. Varför ens drömma.
Hon ansåg sig inte vara skrockfull, men fredagen den 13:e 2006 förändrades hennes liv totalt. Hon körde rattfull av vägen, touchade en liten flicka som klarade sig utan en skråma, själv dundrade hon rakt in i ett träd som föll över bilen. Allt för att hennes dåvarande sambo gjort slut. Straffet blev det här. Ut med sina vänner, de dansandes, hon sittande i en rullstol med en skugga bakom. Nuförtiden lades inga nycklar på bordet, inga speglar krossades och svarta katter oskyldigt spatserandes spottades det efter.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)