Om att veta

Hon ökade takten. Tjipp, tjipp över sankmarken, dunk dunk dunk på stenhällen under tallarna, rassel genom blåbärsriset längre ner i skogslandskapet. Den orange-vita skärmen, angivelse "sänkan", där! Till hälften dold av en yvig gran. Fort iväg nu, bara sista sträckan mot målet kvar. Inom sig visste hon att det skulle gå vägen. Om hon bara orkade hålla tempot. Då kom flowet, precis i rätt tid. Benen kändes lätta, hon flög fram mot den öppna ytan några hundra meter bort. Hon kunde höra högtalarnas utrop vid målet. Inga ord än, bara brus. Hon stängde av. Allt försvann utom hon själv och skogen. Hopp över gren, undvika rullgruset och andas andas. Träden glesnade och bara ängen stod mellan henne och slutet på tävlingen. Glädjen tog form inuti henne, en känsla att spara till tråkiga träningar och motgångar. Ingen hade varit lika snabb som hon idag. Hon hade ägt loppet från början till slut och sprungit ifrån konkurrenterna. Publikens jubel, urskiljandet av sitt namn i högtalarna, leendet som spred sig i ansiktet. Den gamla drömmen att vinna 5-dagars blev sann i samma sekund som hon korsade mållinjen, saktade in och flämtande lade sig i en lycklig hög i leran.