Ett år sen nu.
Jag kan ännu utan större fantasi känna dina händer på min kropp.
De som kände varenda vrå, vartenda hudparti.
De som framkallade rysningar av välbehag.
Ett år sen nu.
Sen dina andetag mot min hals.
Sen ditt hjärta bultade så hårt att det syntes under bröstkorgen.
Hur jag än försöker kan jag inte glömma.
Hur vi somnade utmattade, jag på ditt bröst, du med armen runt mig.
Tryggheten och kärleken.
Aldrig mer?
Aldrig mer.
Så vackert du beskriver saknaden som är en sorg, förtvivlan. jag riktigt känner hur det skriker i kroppen. Koncentrerat och bra tycker jag.
SvaraRaderaSåååå vackert! Jag har också varit där och blir tung i bröstet när jag läser de ack så välbekanta orden.
SvaraRaderaJa vackert, sorgligt och mänskligt.
SvaraRaderaFin. Berör. Gillar.
SvaraRaderaDu skriver sånt som jag bara vågar tänka. Det är så sorgligt men också vackert och du har med få ord fångat en känsla som vi alla harnågon gång i livet!
SvaraRaderaTycker mycket om den
/Ulla