Njuta, dubbelhaiku

doftande kaffe
på rygg under björkarna
en ny sommardag

sinnet vilande
avlägsna fåglars skönsång
allt är här och nu

Hitta hem

Hon var utmattad efter ett livs sökande. Överallt hade hon letat. Hos vänner, i botten av flaskan, i en älskads famn, under huden och i den polerade ytans glans. Tomhänt vandrade hon vidare utan att veta vart eller med vem. När morgonsolens strålar reflekterades i de blå ögonen utan botten och hon såg sin silhuett i skyltfönstrets glas hade det lika bra kunnat vara någon annan. Identitetslös. En skugga, ett bråddjup, skoningslöst dömande sig själv och svartsynt. Ett brett leende, ett smittande skratt, glada hälsningar och snabba kommentarer. En kameleont som kunde anpassa sig till vilken bakgrund som helst. Säg vad du vill ha och hon levererade exakt det. I tystnaden bakom stängda dörrar föll tårarna som framkallades av förvirringen. Allt och inget, svart och vitt, dag och natt. Ingenstans fanns sanningen.

Trevande började hon förstå att man kunde vara allt det där. Någon sorts lugn lät henne vila i att hon inte behövde anstränga sig så hårt för att besvara frågan om vem hon var. När hon äntligen började tro på att hon skulle kunna hitta sig själv i oredan fann hon livet.

Dagen efter

Man försöker hinna. Planera, stöka och ställa iordning. Laga middag åt alla gästerna. Åka och panikköpa fina servetter för de vanliga duger ju inte när det är Kalas. Allt blir klart i tid. Medan de andra sitter där vid middagsbordet och samtalar undrar man om potatisen är tillräckligt kokt, om morötterna inte är lite svampiga ändå och om efterrätten verkligen räcker till alla. Ut med förrätten, in med varmrätten. Torka lite spilld sås här, hälla upp lite vin där. De verkar nöjda. Eller? Ljusen i den putsade silverljusstaken har hunnit brinna ned när de går. Det ljusnar ute. Disken till diskmaskinen och ett djupt andetag. Sömnen kommer snabbt.

Alla viktiga detaljer finns samlade på Facebook morgonen därpå. I dokumentationens tidsålder sker det verkliga umgänget dagen efter.