Hon var utmattad efter ett livs sökande. Överallt hade hon letat. Hos vänner, i botten av flaskan, i en älskads famn, under huden och i den polerade ytans glans. Tomhänt vandrade hon vidare utan att veta vart eller med vem. När morgonsolens strålar reflekterades i de blå ögonen utan botten och hon såg sin silhuett i skyltfönstrets glas hade det lika bra kunnat vara någon annan. Identitetslös. En skugga, ett bråddjup, skoningslöst dömande sig själv och svartsynt. Ett brett leende, ett smittande skratt, glada hälsningar och snabba kommentarer. En kameleont som kunde anpassa sig till vilken bakgrund som helst. Säg vad du vill ha och hon levererade exakt det. I tystnaden bakom stängda dörrar föll tårarna som framkallades av förvirringen. Allt och inget, svart och vitt, dag och natt. Ingenstans fanns sanningen.
Trevande började hon förstå att man kunde vara allt det där. Någon sorts lugn lät henne vila i att hon inte behövde anstränga sig så hårt för att besvara frågan om vem hon var. När hon äntligen började tro på att hon skulle kunna hitta sig själv i oredan fann hon livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar