Spela tärning

Livet rullar tärningarna
Den du är
Den du kommer att bli
Den du har varit
Avgörs i spelet om ditt jag

Smaken av kyssarna ännu kvar
Hans namn ekar mellan tomma väggar
Studsar planlöst
Återkommer till mig gång på gång
Drömmen om en framtid
Ingenting skrämde
Tillsammans var det vi mot världen
Han var bron över det mörka vatten
Som utgjorde min själ

Dolt

kärleksbeviset
spännet hon fick till sitt hår
nedtrampat i snön

En fjäder blir en höna, en kyss en slampa

Jag har hört att hon har legat med typ alla i plutonen
Att hon gillar att vara med flera samtidigt
Någon hade visst kommit på henne
Det var i filmsalen med nån från Pansar

Ja!
Hon är tydligen rätt...bestämd, haha
Typ dominerande
Fy fan vilken slampa
Undrar hur många i befälslaget hon knullade för att få sina betyg

Alla skrattar

Fönstret slängs upp på vid gavel
Där går hon ensam över kaserngården
De hänger ut genom fönstrena
Skriker

Jävla kompaniluder

Hon försöker att inte lyssna
Sträcker på ryggen
Tar längre steg
Fort in i matsalen
Någon visslar efter henne
Skratt som inte andas välvilja

Hon sätter sig vid ett bord närmast utgången
Äter fort
Sen nästan smyger hon ut
Tårarna bränner bakom ögonlocken
Alla de som var hennes vänner har vänt henne ryggen
Vem vill vara med slampan
Vem lyssnar på henne

Hon kysste Karlsson den där gången bakom förrådet
Någon såg dom
Det var allt som hände

165 pinnar muck
Hon ska aldrig mer älska

Njuta, dubbelhaiku

doftande kaffe
på rygg under björkarna
en ny sommardag

sinnet vilande
avlägsna fåglars skönsång
allt är här och nu

Hitta hem

Hon var utmattad efter ett livs sökande. Överallt hade hon letat. Hos vänner, i botten av flaskan, i en älskads famn, under huden och i den polerade ytans glans. Tomhänt vandrade hon vidare utan att veta vart eller med vem. När morgonsolens strålar reflekterades i de blå ögonen utan botten och hon såg sin silhuett i skyltfönstrets glas hade det lika bra kunnat vara någon annan. Identitetslös. En skugga, ett bråddjup, skoningslöst dömande sig själv och svartsynt. Ett brett leende, ett smittande skratt, glada hälsningar och snabba kommentarer. En kameleont som kunde anpassa sig till vilken bakgrund som helst. Säg vad du vill ha och hon levererade exakt det. I tystnaden bakom stängda dörrar föll tårarna som framkallades av förvirringen. Allt och inget, svart och vitt, dag och natt. Ingenstans fanns sanningen.

Trevande började hon förstå att man kunde vara allt det där. Någon sorts lugn lät henne vila i att hon inte behövde anstränga sig så hårt för att besvara frågan om vem hon var. När hon äntligen började tro på att hon skulle kunna hitta sig själv i oredan fann hon livet.

Dagen efter

Man försöker hinna. Planera, stöka och ställa iordning. Laga middag åt alla gästerna. Åka och panikköpa fina servetter för de vanliga duger ju inte när det är Kalas. Allt blir klart i tid. Medan de andra sitter där vid middagsbordet och samtalar undrar man om potatisen är tillräckligt kokt, om morötterna inte är lite svampiga ändå och om efterrätten verkligen räcker till alla. Ut med förrätten, in med varmrätten. Torka lite spilld sås här, hälla upp lite vin där. De verkar nöjda. Eller? Ljusen i den putsade silverljusstaken har hunnit brinna ned när de går. Det ljusnar ute. Disken till diskmaskinen och ett djupt andetag. Sömnen kommer snabbt.

Alla viktiga detaljer finns samlade på Facebook morgonen därpå. I dokumentationens tidsålder sker det verkliga umgänget dagen efter.

Dagdrömmar eller drömmar på dagen

Svalorna flyger högt. På rygg i gräset ser hon dem högt däruppe. Någonstans i fjärran hör hon barnröster. Ett flygplan surrar avlägset. Under blå himmel tillåter hon sig att släppa tanken fri.

Först irrar den runt. Vidrör gamla oförrätter och sorger, glädjeämnen och möten. Minnen från de senaste åren rusar genom hennes huvud tills det som behöver processas är färdigt. Då återstår bara nuet. Värmen mot huden, doften av sommar. Ljuden blir svagare och kroppen tyngre. Sömnen kommer och omedvetenheten sveper in. Det rör sig under ögonlocken när drömmarna tar fart.

När hon vaknar och kisar mot ljuset sprider sig ett leende över ansiktet. Först i total avslappning har framtiden blivit synlig igen. Hon sätter sig upp och sträcker sig efter anteckningsboken i ryggsäcken. Ivrigt börjar hon skriva. Först när orden är slut efter en lång stund sträcker hon på sig. Nu vet hon.

Personligt

Jag ser er framför mig. Tre unga män med breda leenden. Tre unga män med stjärnor på axlarna och smittande skratt. Tre unga män som inte längre vandrar bland oss. Micke var först att lämna livet. Ett flygplans krasch blev en tomhet, en tystnad och ett ekande varför. Marcus följde efter när hans helikopter krockade med en annan. Flygande rotorblad och en mark som närmade sig för fort blev till tårar, till ensamhet. Hur kunde det ske? Gunnar blev ihjälskjuten. Hans kropp genomborrad av afghanska kulor är en syn mitt inre öga inte vill se men inte heller kan stänga ute. Kunde det ha gått annorlunda?

Tre gånger har jag suttit och uppdaterat nyhetssidorna och sms:at kamrater i väntan på att namnen ska offentliggöras. Tre gånger har jag anat att det ska vara någon jag känner. Tre gånger har jag sett fotografier på vänner pryda tidningarnas löpsedlar och förstasidor. Den känslan slår det mesta. Jag har funderat på vad som gör det så speciellt. Kanske är det förenklingen av en hel person till ett namn, en ålder och rubriken "DÖD"? Svenska folket ägnar dessa människor några minuter av sin tid, sedan är de borta ur medvetandet. Jag möter dem fortfarande ofta i tanken. Att säga "jag tar brun, så kanske jag lär mig någonting" när jag spelar TP och får välja mellan de förhatliga bruna frågorna och något ämne jag föredrar är Mickes replik som vi alla började använda. Ser jag en islandshäst på bild eller live tänker jag på den gången Marcus och jag red i ett underbart vinterlandskap i Ånn. En Renault Twingo påminner mig om helgen Gunnar krockade med bilen och turligt nog klarade sig utan skador.

Micke, Marcus och Gunnar dog unga. Deras gemensamma drag är att de alla var glädjespridare. Var jag än mötte dem bjöd de på ett leende, några vänliga ord och skämt. De lyfte andra människor. Det kanske är det största man kan göra.

Nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Rosa haiku

moln av rosa fluff
bär maggropspirret i sig
när hon ser honom

Två små texter

Där vid havet
I kvällens tystnad
Vid den spegelblanka ytan
Bestämmer hon sig
Flickan hon var
Åren som gått
Bitterheten
Lämnar hon kvar i vassen
Går, utan att vända sig om

**************************************

Inuti huvudet
Bakom luggen av tjurighet
Blänker "draåthelveteerajävlar" till
Leendet växer
Blir till skratt
Och tårar som frusit innan de når marken
Landar mjukt i snön
Upphör att existera
Erkända till sist

Inuti tumvantarna
Fuckyoufingrar som inte syns
Och med rak rygg vänder hon sig om och går

Vårhaikuaktigt

någonting saknas
tomt mellan sula och väg
gruset är borta

ljuset som stannar
fågelkvitter mot kvällen
krokus gäspar stort

Tala är silver, skriva är guld

som dagg i spindelväv
blänker orden
gammaldags snirklig skrivstil
porten till det innersta
hennes historia
nu ska den äntligen berättas

Automatik

hon trodde hon gått vidare
impulsen att kyssa honom i halsgropen
när de hejhejkramas
handen som far ut för att stryka över håret
reflexen att lägga handen på hans ben
under filmmyset i soffan
allt det är försvunnet
hon trodde att hon gått vidare
tills hennes vänner vänligt påpekade
att hon fortfarande säger "vi"

En timme jag gärna förlorade

När jag förlorade mig i dig
I dina ögons bråddjup
I dina kyssars sötma
Försvann tiden och allt runt omkring
Kvar var bara du och jag
Sommarnattens magi
Värmen från din hud
Och en doft av skog i mitt hår

En annan värld - om en bro

Hennes bild hängde i korridoren. Det var en tolkning av den japanska bron i Monets trädgård. En höstbild med suddiga konturer på nära håll, men gick man en bit ifrån framträdde bilden tydligt. Målningen gav henne en femma i bild, mer än hon någonsin hoppats på. Eller egentligen var det hela arbetet, handskrivet med lutande gammaldags skrivstil om den franska impressionistens liv och konstnärskarriär, som fick högsta betyg. Det var viktigt att kunna måla, kanske viktigast av allt. Bild och idrott skulle man vara bra i för att vinna klasskamraternas beundran. Hon som i vanliga fall var bäst i de teoretiska ämnena och sågs som en plugghäst hade tagit några viktiga poäng i den ständigt pågående kampen om popularitet. Hon hade byggt en spång över det milsvida vatten som delade upp klassen i inne och ute.

Lat haiku

på rygg i gräset
svalföräldrar flyger högt
en smak av smultron

Flit

Det var inte med flit
Men
När tårdimman skingrades
Låg allt i ruiner
Raserade drömmar
Slickades av lågorna
När allt hopp för länge sedan blivit till aska
Vände hon sig om och gick

Ofrivillig avhållsamhet

Ett år sen nu.
Jag kan ännu utan större fantasi känna dina händer på min kropp.
De som kände varenda vrå, vartenda hudparti.
De som framkallade rysningar av välbehag.
Ett år sen nu.
Sen dina andetag mot min hals.
Sen ditt hjärta bultade så hårt att det syntes under bröstkorgen.
Hur jag än försöker kan jag inte glömma.
Hur vi somnade utmattade, jag på ditt bröst, du med armen runt mig.
Tryggheten och kärleken.
Aldrig mer?
Aldrig mer.

Haiku - oförmögen

lyckliga leenden
oförmögna att blunda
ljuset är åter

Kultur

De två äldre damerna tisslade med varandra. Objektet för deras intresse gled ombord på pendeltåget. Han hade byxor med grenen nere vid vaderna, svart hår med ilsket röda dreads och en stor säckig luvtröja. Till vad som såg ut att vara deras fasa styrde tonårskillen stegen rakt mot det fyrmannabås där de satt. De tystnade blixtsnabbt, den ena kvinnan rättade till en felfritt placerad basker och den andra drog som på reflex handväskan tätare intill sig och makade på strumpbyxklädda ben för att göra plats för den gänglige unge mannen. Deras nyss tydliga minspel dog. Stonefaces. De stirrade framför sig medan tåget lämnade perrongen. Musiken, någon form av dunka-dunka under dreadsen, tog över tystnaden. Killen makade sig tillrätta och drog upp ett tummat exemplar av "Brott och Straff" ur ryggsäcken som han placerat på sätet intill. Väl medveten om att han var iakttagen lutade han sig fram mot damerna och lättade på ena hörluren.

"Hey, softa, det är kultur ladies!"

Sen återgick han småleende till sin bok.

Om att plundra

Från gömstället bakom den gamla husgrunden såg hon allt. I takt med att händelserna avlöste varandra blev hon kallare och kallare. Hjärtat förvandlades till sten, slutade slå, och blodet i ådrorna frös till is. Flickan med de trassliga flätorna och den smutsiga linneklänningen bannades alltid för att hon hellre var i skogen än hjälpte till med syskonen eller hushållet. Idag hade det räddat hennes liv.

Hon hade sett hur de bundits fast, hela familjen och grannarna bredvid. Rövarna hade spottat på dem, dragit in de äldre flickorna och kvinnfolket i ladan. Av skriken att döma hade inget trevligt skett där inne, men exakt vad var hon osäker på. De kom ut igen med sönderrivna kläder och halm i håret. Bands igen. Under tiden hade alla dyrbarare ägodelar och djuren samlats ihop. Och sedan elden. Alla hus brändes upp och människorna med dem. De stacks med svärd och kastades sedan på lågorna. Skratt och stoj fick det absurda i situationen att växa ytterligare. Som en av farfars otäcka historier, fast på riktigt.

När mörkret och tystnaden endast bröts av ljusspelet och knastrandet från glöden kröp flickan fram. Hon tittade på sitt hem en sista gång, sedan vände hon det ryggen och sprang.

Om att veta

Hon ökade takten. Tjipp, tjipp över sankmarken, dunk dunk dunk på stenhällen under tallarna, rassel genom blåbärsriset längre ner i skogslandskapet. Den orange-vita skärmen, angivelse "sänkan", där! Till hälften dold av en yvig gran. Fort iväg nu, bara sista sträckan mot målet kvar. Inom sig visste hon att det skulle gå vägen. Om hon bara orkade hålla tempot. Då kom flowet, precis i rätt tid. Benen kändes lätta, hon flög fram mot den öppna ytan några hundra meter bort. Hon kunde höra högtalarnas utrop vid målet. Inga ord än, bara brus. Hon stängde av. Allt försvann utom hon själv och skogen. Hopp över gren, undvika rullgruset och andas andas. Träden glesnade och bara ängen stod mellan henne och slutet på tävlingen. Glädjen tog form inuti henne, en känsla att spara till tråkiga träningar och motgångar. Ingen hade varit lika snabb som hon idag. Hon hade ägt loppet från början till slut och sprungit ifrån konkurrenterna. Publikens jubel, urskiljandet av sitt namn i högtalarna, leendet som spred sig i ansiktet. Den gamla drömmen att vinna 5-dagars blev sann i samma sekund som hon korsade mållinjen, saktade in och flämtande lade sig i en lycklig hög i leran.

Trollkarlen

Redigerad version längre ner i kommentarslistan!

Han var alltid mån om att mamma eller hans fru skulle vara med när vi träffades för han ville inte bli anklagad för att vara en ful gubbe. De var så spännande, det ungerska paret längst ner i vår trappuppgång. I förrådet utanför deras dörr bodde en gigantisk vit kanin och ett gäng duvor. Deras artistnamn stod skrivet ovanför efternamnet på brevinkastet. "Les Isztvanffys" i snirklig stil. Isztvan var trollkarl. En riktig sådan, med djup röst, utpräglade ansiktsdrag och skrattrynkor som ofta dök upp samtidigt som ett bullrande skratt. Deras grå jako var alltid lös i lägenheten och pratade och skrek om vartannat. När jag var riktigt liten hade de vita pudlar. Allt var med från den cirkusvärld de lämnat bakom sig i och med flytten till Sverige. Jag ville lära mig allt och Isztvan var en tålmodig mästare. Han visade hur man knöt knutar som löste upp sig själva, hur man med lite fingerfärdighet kunde gömma undan saker och få publiken att tro att de försvunnit och hur man trollade fram saker ur folks öron. Jag tittade storögt och sög in allt jag kunde. Grannarnas spännande förflutna väckte nyfikenhet och regelbundet visade Isztvan mig nya trick.

På äldre dagar möttes vi i trappuppgången. Jag som ung kvinna och han som åldrande man. Vi pratade med värme och han gav mig alltid vänliga komplimanger, en riktig gentleman. När jag fick veta att han avlidit och pratade med hans fru kom tårarna. Han betydde mycket för en lite utstött flickas fantasi och livsglädje. Magin han visade låg egentligen i bemötandet av ett barn, inte i hans trollkarlshänder.

Skattkarta - haiku

vilse bland tankar
skattkartan till inre guld
så svår att tyda

Mitt i prick

mitt i rektorns flint
triumferande gallskrik
barn på flykt i snön

Se upp!

akta dig
låt dem inte komma nära
en dag går de igen
när de inte orkar med dig
när de inte vill se mer
när deras rädslor blir för stora
akta dig
för att dela med dig av ditt liv
en dag står du ensam
när de inte står pall
när de inte kan förstå
när deras hopp dör ut
liksom ditt

Ord är allt!

flyktig tanke blir till
i ord på vitt papper
i tidningsmarginal
på servett
via rasslande tangenter
hastigt nedklottrad
synliggjord
är den plötsligt verklig

I mitt kök har jag en tråkig kakelvägg, sådär som de flesta kök av äldre modell har. Jag har länge velat skriva där, eller måla, eller klippa ut i decoplast: "Ord är allt!"

Det är verkligen så jag känner. Ord är allt. Utan det skrivna ordet skulle jag antagligen inte ha levt idag. Innan jag lärde mig tala med andra människor var det allt jag hade, allt jag ville ha, allt jag kunde ha och det enda sätt jag kunde uttrycka mig på.

Egentligen

Egentligen skulle hon kunna göra vad som helst. Hela världen öppen för henne, liggandes, väntandes, bidandes sin tid. Hon skulle kunna skida över Nordpolen, bestiga Mount Everest, gå runt jorden. Hon skulle kunna lära sig kinesiska, virka ett lapptäcke, ha ett fadderbarn eller åka med Rosa Bussarna genom Afrika.

Utanför fönstret låg rimfrosten som ett täcke över allt växande, liksom speglande hennes inre. Något som täckte alla drömmar, all utveckling och allt hopp om värme. Hon suckade.

Egentligen skulle hon kunna göra bättre val för sig själv. Såna som ledde i rätt riktning, mot livet istället för från det. Hon skulle kunna lämna honom, skaffa en egen liten lägenhet och inreda den med färg och växter i överflöd. Något annat än den sterila omgivning han ville ha. Hon skulle kunna spela sin egen musik högt och skratta högt åt Larsonserierna i albumet.

Egentligen kunde hon göra vad hon ville. Hon vickade på stekpannan så köttbullarna rullade lite. Hällde i makaronerna i kastrullen och rörde omsorgsfullt runt så de inte skulle fastna. Övade på leendet hon skulle ge honom när han kom hem. Ögonen blanka av tårar när hon insåg att hemmets fängelse var hennes eget val.

Vaknade nyss och detta var min dröm

I drömmen var flickan ung. Kanske fjorton år. Hon gjorde allt hon som vuxen och äldre tonåring misshandlat sig själv med. Hon skrek, tog droger, överdoserade läkemedel, hatade och verkligen levde ut sina starka känslor på olika sätt. I drömmen fanns människor som stod pall. Som satte gränser och som fanns kvar genom kriserna. Vuxna människor som tolkade hennes signaler som ett rop, ett vrål, ett isande gallskrik på hjälp. I drömmen kunde hon få guidning genom känslovallningarna av de runt omkring.

Det gör inget

knarr under skorna
vitt vackert väcker lycka
tåget sent igen